Hej
Det jag nu skriver vet jag inte ens om jag kommer publicera.
Skriver av mig som i en dagbok, låter orden tankar känslor bara komma, behovet att
"prata" av mig är stort. Känslorna är okontrollerde, ångesten slår över mig i vakna stunder.
Varför är jag så otursförföljd, så mycket elände drabbar mig hela tiden att jag knappt lyckas få upp snoken ovanför vattenytan förrän något händer som slår undan benen på mig.
En granne sa för flera år sedan att - man får det man klarar av! Jag vet ju redan att jag klarar av mycket,behöver inget bevis på det.
När min gamla mor till och med myntat ett begrepp på mig genom årens händelser, att det verkar vara ditt normalläge Monica!! Har aldrig accepterat det.
Jag är en positiv människa, tycker ju att jag alltid försöker se positivt på saker, lever ju tron att det blir som man tänker men jag tänker ju inte dessa händelser varför sker dom då så ofta, vad vill livet berätta för mig som jag inte ser eller förstår?
Varför är jag alltid själv, varför ser inte livet till att jag har någon stabil livspartner som jag kan få vila pannan mot, som bär mig över svårigheterna.
Ligger allt hos mig+ ja det gör det väl för bara jag kan skriva min historia, bara jag som kan göra mig lycklig och både gud o fan ska veta att jag försöker. .
Jag krockade ju före jul och jag tyckte inte det var mitt fel då hon körde på min sida i en vänstersväng. Självklart är jag så tacksam att vi inte gjorde oss illa men det var farfars bil och
har ännu inte fått veta då volvo "glömt" mitt fall om försäkringsbolaget kostar på bilen.
I bästa fall endast en självrisk på 3000 kr. En ofantlig summa för mig.
Lotus min kära lilla hund ligger på djursjukhus och de vet int ens vad det är för fel på honom.
Oroar mig så för honom och vad kommer det att kosta, dollar tecken flimmrar för mina ögon.
Skäms när jag tänker på pengar när det gäller hans hälsa men har ju för fan inga pengar!
Varför händer det så mkt runt mig? jag vill ju bara ha lugn o ro. Låta livet ha sin gilla gång, glädjas över det jag har, människorna jag möter dagligen , mina undrbara barn, kan jag inte få bara vara.. bara njuta av de lilla varför så mycket besvär på vägen?
Igår krockade jag igen och det är den händelsen som fått mig att skriva av mig.
Min kloka dotter rådde mig att - skriv av dig mamma! de hjälper och lättar.
Jag har krockat med en långtradare , en jävla stor lång långtradare.
Ångesten innan smällen var en fruktansvärd känsla, att känna att jag dör nu och du kan inget göra åt det. Bara låta det ske, fyfan vilket ögonblick. Kommer inte ihåg så mycket, tror hjärnan stänger av som ett försvar för att göra processen så barmhärtig som möjligt, hoppas att det är så för dem som inte överlever, tänker på 43 åringen som krockade med en långtradare förra veckan utanför Norberg och som inte överlevde, jag hoppas hans hjärna stängde av sig innan.
Låt det vara så .....
En sak vet jag nu dagen efter att jag ville göra mig liten, falla ner över passagerarsidan för att få plats under långtradaren utan att bli klippt i brösthöjd.
Ångesten trycker i bröstet nu när jag skriver ner detta, återupplever känlan av .....
Idag vet jag också att alla långtradare är utrustade med en balk för att man inte ska kunna köra in under dem, men det visste jag inte igår, utan den balken hade mitt liv eller brist på liv sett annorlunda ut idag.
Jag har nu sovit ca 1 dygn i sträck efter det som hänt, känner mig som i en kokong, inte riktigt med om vad som sker runt om kring mig, tror inte jag kan skynda på processen jo kanske genom att jag skriver av mig .....
Tänker publicra detta utan att korrektur läsa. Denna gång är bloggen till för mig själv, du får som vanligt i DITT liv tycka vad du vill om detta, jag lägger ingen värdering i andras liv eller känslor, vet bara om och lever med mina egna tankar och känslor.
Om någon har råd till mig hur jag trots min positiva inställning till livet undviker alla negativa händelser eller kan lära mig förstå meningen med dem så snälla berätta det för mig.....
Monica 25/2 kl 13.50
