Juldagen som skulle bli min lugna o slappa dag på väldigt länge
blev en färd i adrenalinets rus.
Var ute på långpromenad med Pelle, hunden till vänster på bilden ovan.
Härligt väder med lagom kyla och snö på marken.
Vi gick en slinga där jag visste att jag kunde släppa honom lös.
Längs med vägen i skogen följer vattnet, inget litet vattendrag kan jag säga utan stort och brett. Vår stad är ju en stad där man kan slussa sig genom ner till Mälaren, så mkt vatten är det.
Jag driver på tempot och Pelle springer ömsom före och efter mig.
Rätt som det är hör jag hur isen brister och hunden är ute i vattnet!!
Han försöker ta sig upp på den is som ej gett vika ännu vilket var den is som var ut i vattnet.
Isen brast under honom hela tiden och han kom längre o längre ut.
Skrek som en galning åt honom att vända om, och han försökte nog men det var ju så strömt att han bara simmade runt runt.
Nu hade jag panik!!
shit hunden kommer drunkna!!!
Det vara bara att hoppa i och försöka få tag på honom.
Hade ingen aning om jag bottnade eller inte, bara slängde mig i med adrenalinet sprutandes i ådrorna.
Kom i allafall ut så jag fick tag på hans svans och vi tog oss in till land.
Det var så in i helv..... kallt, termo byxorna och anoraken vägde som en gammal dykardräkt i järn.
Hade inget jag kunde värma hunden med, så för att vi inte skulle förfrysa fick vi börja springa.
Väl hemma och efter varm dusch och föning satt vi inlindade i varma filtar och var helt slut och chockade båda två.
Idag mår vi båda bra igen.
Gulligull
fr
Krusidull
